3 veckor senare.
Vad jag har förstått så är det en del som är nyfikna på hur min mage ser ut efter att jag har ploppat ut gofisen Filip. Jag ska väl erkänna att jag haft tur för den sjönk in ganska snabbt och det är många som påpekat att min mage redan är borta, till och med en barnmorska.
Det som dock är kvar är det mörka strecket över magen, kan tydligen sitta kvar där ett bra tag innan det bleknar. Sen är min navel ganska deformerad fortfarande. Under graviditeten stod den rätt ut, men nu börjar den sakta men säkert krypa tillbaka in i det mörka hålet den kom ifrån.
Men ärligt talat så hade jag inte brytt mig speciellt mycket i nuläget om jag hade haft en stor dallermage, för det enda jag tänker på är Filip. Har liksom inte tid att fundera över hur jag ser ut. Givetvis ska jag väl börja träna sen för det mår man bra av, men det ska man helst vänta 6 veckor med. Är bara promenader med vagnen som gäller just nu!
3 veckor efter.
Förlossningsberättelsen.
Onsdag den 13 maj.
Jag märker att det kommer småskvättar med nåt som liknar vatten i trosorna. Det kommer ca 1 matsked åt gången 3-4 ggr denna dag och fortsätter lika dagen efter. Jag blir jättefundersam men tänker att det säkert inte är vattnet som gått utan att det bara var rikligt med nåt annat, det sker liksom mycket skumt med ens kropp under en graviditet. Så av nån anledning så ringer jag inte till sjukhuset utan tänker att om det vore vattnet så skulle väl värkarna snart vara igång.
Fredag den 15 maj.
Tom Stian har precis fått upp en vit träpersienne i vardagsrummet medans jag dammsugit golvet. När jag sen ska fylla på vatten i skurhinken hör jag ett litet "knäpp"-ljud och det börjar rinna vatten längs mina ben. Jag drar ner byxorna och ropar på Tom Stian som ser lite chockad ut. Vet inte riktigt om han fattar att det var vattnet som gick, men jag känner mig väldigt säker. Klockan är 21.50 på kvällen den 15 maj.
Jag slänger av mig kläderna och tar en härlig varm dusch. Står där och tvättar håret och kan inte riktigt fatta att det är nu det händer för jag känner mig relativt säker på att värkarna snart ska dra igång och står och små-ler i duschen för mig själv. Äntligen är det nåt på gång! Duschar i ca 20 minuter och när jag sen står framför badrumsspegeln och torkar håret så känner jag nåt som jag tror är en värk, men den gör inte speciellt ont. Så jag vet inte vad jag ska tro? Det kommer en till och en till med ca 15 minuters mellanrum. Tom Stian sticker in huvudet i badrummet och undrar hur det går. Jag säger att jag tror att det är värkar jag har. Han frågar då om han ska skura golvet. Men jag tycker att han kan lugna sig lite med det... ;)
Jag går in i sovrummet och letar några kläder att ta på mig. Vet inte varför, men jag tar på mig det finaste jag kan hitta. En lila mamma-skjorta och svarta leggings. Sen kommer det en RIKTIG värk och jag förstår att de andra fem värkarna jag känt bara var förvärkar. Det gör riktigt ont och jag ber Tom Stian öppna internetsidan http://www.varktimer.se/ för att vi ska kunna klocka värkarna. Men vi fattar ingenting, verkar som att det är olika lång tid mellan varje värk och att varje värk är olika långa. Jag blir irreterad och bestämmer mig för att ringa Emma. Hon fick barn i december och de ska vara hundvakt åt Mario när vi ska in på sjukhuset, men hon svarar inte. Då ringer jag Hanna, men hon minns inte heller hur man ska räkna värkarna och säger åt mig att vi måste ringa sjukhuset. Tom Stian ringer men de ber om att få prata med mig som ligger på sängen och har ONT.
Med tanke på att min mammas bägge förlossningar var ganska snabba så säger barnmorskan i telefonen att vi ska packa och åka in. Tom Stian verkar vara lite förvirrad över vad han ska packa med och jag försöker hjälpa honom med det samtidigt jag själv försöker packa det sista mellan värkarna som kommer ganska tätt. Både jag och Tom Stian blir lite stressade och jag lyckas överdriva min packning så mycket att BB-väskan som är riktigt stor blir överfull.
Tom Stian kör sen fram bilen till framsidan och jag vaggar ut till den. Än så länge går det ganska bra och vi börjar åka mot Kongsvinger (en resa på ca 50 minuter). Hanna ringer efter en stund och frågar hur det går och ger mig tips hur jag ska andas eftersom jag inte har en aning om hur jag ska göra. Ringer sen min moster och säger att vi är på väg in men måste typ slänga på luren ganska fort för nu jävlar börjar värkarna göra ont!! Jag vrider mig i smärta och tror inte att det är sant att det kan göra så ont. Tom Stian kollar nervöst på klockan i bilen varje gång det kommer en värk. Är ca 4-5 minuter imellan dem och även jag börjar bli nervös. Tom Stian kör i 140 km/timmen tills vi hamnar bakom en polisbil och det känns som att allt går SKITSAKTA men det är inte långt kvar så vi får snällt ligga där bakom. Vi är lite osäkra på om vi ska ta nattingången eller inte eftersom att klockan inte är tolv än så Tom Stian ringer sjukhuset och frågar. Barnmorskan i telefon säger åt honom att ge mig rådet att andas som en hund, men jag skriker att jag inte kommer ihåg hur dom gör.
Lördag den 16 maj.
När vi kommer fram till Kongsvinger Sjukhus kör Tom Stian fram mig till dörren och jag möts av en barnmorska med säng. Hon skakar hand med mig och ber mig lägga mig ner. Jag frågar vad jag ska göra med skorna men hon säger att det inte spelar någon roll, men jag känner att jag måste få av mig dom så att jag inte skitar ner sängen så jag slänger dom på golvet. Tom Stian sticker iväg och parkerar bilen medans barnmorskan kör runt mig i sängen. Vi ska tydligen till en annan våning. Jag vrider mig i smärta och det känns som att kärringen kör in i så många dörrkanter hon kan för det smäller till i sängen hela tiden. Klockan är nu 24.00 och det är två timmar sen mitt vatten gick.
Väl framme och inne i rätt rum konstateras det att jag är öppen 2,5 - 3 cm. Jag trodde ju givetvis att jag skulle vara öppen mycker mer pga de täta värkarna och mammas snabba förlossningar. Iallafall så har jag rejält ont och när jag blir erbjuden lite morfin så tackar jag givetvis ja! Sticket i skinkan känns men efteråt blir smärtan lite bättre och jag fick även börja suga i mig av lustgasen. Jag tycker inte att den funkar alls och säger det till barnmorskan men hon menar på att man måste bli kompis med den först innan den börjar fungera bra. Vilket piss tänkte jag, men jag och lustgasen blir sen ganska snabbt vänner och den hjälper lite. (Grejen med lustgas är att man måste börja andas i masken precis innan värken drar igång ordentligt, annars funkar det inte)
De närmsta timmarna skulle jag vilja beskriva som helt jävliga. Vilken smärta! Tom Stian står redo med masken och jag suger i mig allt vad jag kan. Tycker inte att nåt hjälper mot smärtorna och tänker redan nu att jag aldrig nånsin kan tänka mig fler barn. Efter ett par timmar med täta onda värkar känner jag plötsligt att jag mår jävligt illa och hinner knappt säga ordet "spy" innan jag lagt en riktig pizza i sängen och över Tom Stian. Kände innan att jag var helt inne i dimman men efter att jag spytt så vaknar jag till liv lite grann och tittar i sängen, måste vara den äckligaste och största spya jag nånsin sett (tänk er att att det såg ut som att jag klunkat 2 liter brunt guld/pepsi max och ätit10 st burkar med bruna bönor). Tom Stian försöker torka av sig och den stackats tanten (nån slags sjuksyrra) som är med under förlossningen håller nästan på att spy själv när hon ska torka bort min megaspya.
Efter sex timmar med vidriga värkar frågar äntligen barnmorskan om jag skulle kunna tänka mig att ta epidural-sprutan. JA JA JA! Ge hit sprutan, jag sätter den själv om jag måste! Barnmorskan går då iväg och ska hämta läkaren, men han är borta. Det letas och letas men det kommer ingen jävla läkare med världens största spruta. Jag har fortfarande lika överjävla ont och håller på att bli tokig över att han aldrig kommer. Tom Stian blir också arg och jag tror att det tar 1,5 timmar innan den jävla läkaren dyker upp. Då har jag så ont och är lite borta av lustgasen att jag inte känner när han sätter ryggmärgsbedövningen.
Minns inte så mycket vid den här tiden, men jag vet att smärtorna blir bättre. Tittar på Tom Stian och han ser dödstrött ut så jag säger åt honom att sova en stund och slocknar även själv. Så bra är epidural-sprutan!
Vaknar av att den barnmorskan jag har haft från klockan 24-00-06.00 ska gå hem och att en annan ska ta över. Jag tyckte det var tråkigt, ville liksom ha kvar samma som jag haft. Men nu är det Berit som är min barnmorska och hon konstaterar att jag är öppen 8 cm men att värkarna har stannat av lite, troligtvis pga ryggmärgsbedövningen. Så nu ligger jag bara där i nån timme och väntar. Har inga jätteonda värkar längre och det känns skönt. Men snart är det dags för värkstimulerande dropp. Så allt drar igång igen... denna jävla smärta är tillbaka. Jippie. Börjar må illa igen och får fram ordet "spy", sekunden efteråt kastar Tom Stian sig mot min säng med en spykopp. Fyller den på nolltid och lyckas faktiskt inte spy ner Tom Stian eller sängen.
Klockan 10.30 på förmiddagen den 16 maj är det dags för mig att börja krysta och värkarna är nu olidliga. Tom Stian frågor barnmorskan ifall vi kan förvänta oss att bebisen snart tittar ut, men hon säger nej och att detta kan ta lång tid. Jag hör det genom dimman och känner att jag hatar Berit och att jag vill ge upp.
Berit vill sen att jag lägger mig på sidan, med ena benet upp på ett sånt där benstöd (tänk er stolen hos gynekologen). Jag tycker inte att det känns bra alls, känns som att jag inte får nån kraft att ta i och få ut ungen. Sen ramlar benstödet ner och klämmer mitt andra ben var av jag blir skitförbannad. Berit märker det och säger till Tom Stian att nu minsann blev jag arg för att stödet ramlade ner, men jag var mest arg över att ingen fattade att mitt andra ben kom i kläm. Nu hatar jag Berit ändå mer. Fy fan. Jag hatar även den lilla snälla tanten som torkade mina spyor för hon säger åt mig att jag ska försöka att inte dra i mig av lustgasen när jag inte har en värk. Tror hon inte att jag försöker att inte göra det?!!
Jaja, krysningsarbetet fortsätter och jag känner att jag bara vill dö. Skulle nån komma fram till mig och erbjuda mig döden så skulle jag tacka ja direkt. Så illa känns det. Berit säger åt mig att ta i som man gör när man bajsar. Jag krämar på allt jag kan! Sen ber hon mig att ställa mig på alla fyra vilket jag vägrar, alla andra ställningar kan jag nog tänka mig men inte fan tänker jag stå på alla fyra och föda. Istället får jag ligga på ryggen något som jag var mycket nöjd med. Berit säger hela tiden åt mig att bajsa (det är så man får ut barnet) och eftersom hon tjatar så mycket om det så släpper jag ut några små rådjurspluppar. Jag hade ärligt talat inte brytt mig om jag hade sprutlackerat ner hela rummet för just då försöker man bara överleva smärtan.
Trots att jag tar i allt jag kan så känner jag inte att bebisen kommer nå närmare öppningen och jag tänker att jag måste göra allting fel. Känner inte att jag får speciellt många råd av barnmorskan Berit hur jag ska göra heller. Men efter nästan en timme så säger Berit att hon ser en massa mörkt hår varpå jag får nya krafter och tar i ALLT jag kan. Helt plötsligt är lilla Filip ute (klockan 11.21 den 16 maj) och han läggs på mitt bröst. Allt har gått bra men barnmorskan berättar att Filip kommit ut snett och har tagit med sig en liten bit av väggen på vägen ut och att vi ska se på det sen men det bryr jag mig inte så mycket om. Jag tittar på Tom Stian som gråter och känner mig så lycklig! Det är över och våran lilla älskling är helt underbart fin!!
Minns att jag läst att när man tror att allt är över så ska moderkakan krystas ut, detta är något jag tänker på och vill få gjort så snart som möjligt så att jag kan slappna av med våran lilla underbara son sen! Så efter en liten stund så klipper Tom Stian navelsträngen och jag krystar sen ut moderkakan. Gud, vad skönt! NU är allt över!! .
Är helt sjukt vilken känsla det är att ha sitt barn på bröstet, man tror inte det är sant.. allt känns så overkligt och det tar lång tid att smälta hela situationen. Kan bara säga att det är värt all smärta och jag vill gärna ha fler barn!!
EFTER FÖRLOSSNINGEN:
Efter ytterligare en stund fick vi flytta in i ett familjerum där vi skulle komma att bo fem nätter. Då märktes det även att jag hade feber och de misstänkte att jag hade en infektion i kroppen. Togs blodprov och fick antibiotika via dropp i 2 dagar, sen fick jag fortsätta äta antiobiotika i tablettform. Kände mig rätt risig och hade feber dygnet runt i flera dagar. Troligtvis berodde denna infektion på att mitt vatten läckt ut lite några dagar innan vattnet verkligen gick. (Som jag skrev om i början av inlägget)
När febern äntligen var borta på tisdagen så tänkte vi att vi kanske kunde åka hem dagen efter, men icke. Helt plötsligt hade jag över 39 grader feber igen och fruktansvärt ont i brösten. Jag hade fått mjölkstockning och feber pga av det och kände mig riktigt dålig igen. Fick pumpa brösten med maskin och även bli handpumpad av kruttanten Annie. Shit, vad ont det gjorde! Tydligen hade jag sjukt mycket mjölk i mina brön för jag lyckades fylla en hel nappflaska med mjölk på 14 minuter och barnmorskorna var helt chockade över min mjölkproduktion.
På torsdag eftermiddag åkte vi iallafall hem från sjukhuset... kände mig inte helt i form men både jag och Tom Stian ville så gärna åka hem. Men innan vi fick åka hade vi ett utresesamtal med barnmorskan. Pratade även igenom förlossningen och jag kände att jag förstod allt bättre efteråt och jag kände att jag gillade Berit och skulle kunna tänka mig att ha henne nästa gång också.
Så nu har vi varit hemma några dagar med våran lilla juvel. Är en ganska stor omställning men herregud vad vi är lyckliga över Filip. Han är så fantastisk go och fin. Det bästa som hänt oss!
Säkert har jag glömt en massa och inlägget kanske blev lite rörigt, men det är lätt hänt när man fått för lite sömn ett par nätter... haha..
