12.11
Om SMÅ MISSTAG som ibland känns så stora...
Jag sneglar lite åt pappans håll när han klär av sina barn ytterkläderna. De är tvillingar och en efter en skuttar de ur sina vinteroveraller. Ganska fort ser jag pappans stora miss. Hans små flickor är klädda i tights, tunna långärmade tröjor och tunika utanpå det. Pappan har dock inte märkt något än. Han ser inte att min son står i ljusblå pyjamas med stjärnor på och håller sitt favoritgosedjur Pia under armen. Jag överväger att säga nåt men är tyst.
Jag och Filip börjar gå in mot avdelningen för de minsta barnen. I dörren möts han av en leende dagisfröken som genast ber om att få se på Pia och ställer 1000 frågor om detta lilla mjukis-lamm. Hon är väldigt entusiastisk. Jag tänker på pappan som snart ska komma in på avdelningen för att upptäcka att ALLA barnen har pyjamas på sig och ett favorit gosedjur i närheten. Barnen ska nämligen ha pyjamasparty på dagis idag.
Där kommer han. Lite småstressad med denne ena flickan på armen och den andra springandes bakom. Han hejar på dagisfröknarna och ser sig omkring. Plötsligt gör han upptäckten och blir helt tyst och stilla. Hans blick sveper över rummet en gång till. Han har precis insett att alla barnen har pyjamas på sig förutom hans egna. Pappan ser besvärad ut och sneglar på klockan innan han tittar upp. "Skulle barnen ha haft med sig gosedjur idag?" frågar han fröknarna nervöst. "Ja, men bara om dom har något. Det går bra utan också", säger den unga dagisfröken snällt.
Pappan tittar på klockan en gång till och säger "Jag ska försöka hinna hem och hämta" innan han försvinner ut. Utanför dagiset ser jag hur han står och knappar förbrilt på sin mobiltelefon. Antagligen får barnens mamma snart ett sms där det står "helvete jävlar, jag glömde!!" eller nåt liknande.
Jag har lust att gå fram till honom och säga att det är lätt hänt att glömma. Men tänker istället tillbaka på Filips första dag på dagis när vi missade att ta med matlåda till honom. Just då kände jag mig som världens sämsta mamma. Hur kunde jag vara så dum?! Hur kunde jag missa att ta med hans matlåda?! Jag minns att jag fick upp syner där alla barnen satt och mumsade mackor så det stod härliga till medan min son satt hungrig och tittade på. Det går inte till så. Jag vet ju det. Men den dagen trodde jag att jag hade förstört allt. Att jag hade gjort så att Filip skulle vantrivas på dagis de kommande åren.
Det är viktigt sånt där. Alla vill vi vara bra föräldrar och allra helst vill vi att andra ska se det. Men ingen är perfekt och våra barn överlever fint ändå. Âven om mamma eller pappa har glömt att ta på pyjamas till pyjamaspartyt eller glömt matlådan hemma.
Jag sneglar lite åt pappans håll när han klär av sina barn ytterkläderna. De är tvillingar och en efter en skuttar de ur sina vinteroveraller. Ganska fort ser jag pappans stora miss. Hans små flickor är klädda i tights, tunna långärmade tröjor och tunika utanpå det. Pappan har dock inte märkt något än. Han ser inte att min son står i ljusblå pyjamas med stjärnor på och håller sitt favoritgosedjur Pia under armen. Jag överväger att säga nåt men är tyst.
Jag och Filip börjar gå in mot avdelningen för de minsta barnen. I dörren möts han av en leende dagisfröken som genast ber om att få se på Pia och ställer 1000 frågor om detta lilla mjukis-lamm. Hon är väldigt entusiastisk. Jag tänker på pappan som snart ska komma in på avdelningen för att upptäcka att ALLA barnen har pyjamas på sig och ett favorit gosedjur i närheten. Barnen ska nämligen ha pyjamasparty på dagis idag.
Där kommer han. Lite småstressad med denne ena flickan på armen och den andra springandes bakom. Han hejar på dagisfröknarna och ser sig omkring. Plötsligt gör han upptäckten och blir helt tyst och stilla. Hans blick sveper över rummet en gång till. Han har precis insett att alla barnen har pyjamas på sig förutom hans egna. Pappan ser besvärad ut och sneglar på klockan innan han tittar upp. "Skulle barnen ha haft med sig gosedjur idag?" frågar han fröknarna nervöst. "Ja, men bara om dom har något. Det går bra utan också", säger den unga dagisfröken snällt.
Pappan tittar på klockan en gång till och säger "Jag ska försöka hinna hem och hämta" innan han försvinner ut. Utanför dagiset ser jag hur han står och knappar förbrilt på sin mobiltelefon. Antagligen får barnens mamma snart ett sms där det står "helvete jävlar, jag glömde!!" eller nåt liknande.
Jag har lust att gå fram till honom och säga att det är lätt hänt att glömma. Men tänker istället tillbaka på Filips första dag på dagis när vi missade att ta med matlåda till honom. Just då kände jag mig som världens sämsta mamma. Hur kunde jag vara så dum?! Hur kunde jag missa att ta med hans matlåda?! Jag minns att jag fick upp syner där alla barnen satt och mumsade mackor så det stod härliga till medan min son satt hungrig och tittade på. Det går inte till så. Jag vet ju det. Men den dagen trodde jag att jag hade förstört allt. Att jag hade gjort så att Filip skulle vantrivas på dagis de kommande åren.
Det är viktigt sånt där. Alla vill vi vara bra föräldrar och allra helst vill vi att andra ska se det. Men ingen är perfekt och våra barn överlever fint ändå. Âven om mamma eller pappa har glömt att ta på pyjamas till pyjamaspartyt eller glömt matlådan hemma.
Kommentarer
Postat av: elinor baju-stål
verkligen bra skrivet Limpan!! och så sant!! alla gör så gott det bara går!! hoppas vi kan skypa snart!! <3
Postat av: Helenah
Jättefint och välskrivet inlägg! Jag tror det finns många som känner igen sig och håller med dig. :)
Trackback
