...
Tid hos doktorn igår. Jag är numera stamgäst där. Denna gång var det akut övre luftvägsinfektion. Ja, det måste man väl ha nån gång också. Så som jag testat på feber, förskylning, halsont och hosta tre miljoner gånger det senaste året.
Jag får inte jobba och jag är beodrad att vila. Men jag kan inte. Jag vill att köksbänken ska vara avtorkad och tom, att filtarna ska vara vikta och hänga fint över soffan, att sängen ska vara bäddad, att kuddarna ska ligga rätt i soffan, att tvätten ska vara ren och ligga i garderoben där den hör hemma, att diskmaskinen ska vara tömd och att att badrumskaklet ska skina så jag blir bländad först.
En person sa till mig igår att min kära sambo måste fixa allt detta nu när jag är sjuk. Ja, det hade varit fint. Men igår jobbade han 11 timmar, 10 timmar idag och imorrn. Kvällarna ägnar han åt att natta Filip och att färdigställa sitt CV och sin jobbansökan och kommer inte i säng förrän sent då det brinner i knutarna att få iväg detta.
Tur att det är helg snart.
De senaste månaderna när Tom Stian fortfarande gick oljeriggskursen och jobbade konstant tänkte jag ofta på ett par bruna kilklackskor. De SKA jag ha som belöning (för att i princip ha varit ensamstende mamma i 6 mån) så fort han är färdig med kursen och semesterpengarna/skattepengarna rullat in tänkte jag. Det är kanske inget speciellt med dessa skor, bara det att jag blivit fixerat vid dem för att jag inte kunnat köpa dem tidigare.
Men nu kan jag och jag har klickat hem dem. De ligger här i ett paket som jag hämtade ut från posten. Det var 3 timmar sen. I vanliga fall skulle jag kasta mig över dem men inte idag. För det här är en dålig dag och dom bruna kilklackskorna är plötsligt inte viktiga för mig längre.
Jag får inte jobba och jag är beodrad att vila. Men jag kan inte. Jag vill att köksbänken ska vara avtorkad och tom, att filtarna ska vara vikta och hänga fint över soffan, att sängen ska vara bäddad, att kuddarna ska ligga rätt i soffan, att tvätten ska vara ren och ligga i garderoben där den hör hemma, att diskmaskinen ska vara tömd och att att badrumskaklet ska skina så jag blir bländad först.
En person sa till mig igår att min kära sambo måste fixa allt detta nu när jag är sjuk. Ja, det hade varit fint. Men igår jobbade han 11 timmar, 10 timmar idag och imorrn. Kvällarna ägnar han åt att natta Filip och att färdigställa sitt CV och sin jobbansökan och kommer inte i säng förrän sent då det brinner i knutarna att få iväg detta.
Tur att det är helg snart.
De senaste månaderna när Tom Stian fortfarande gick oljeriggskursen och jobbade konstant tänkte jag ofta på ett par bruna kilklackskor. De SKA jag ha som belöning (för att i princip ha varit ensamstende mamma i 6 mån) så fort han är färdig med kursen och semesterpengarna/skattepengarna rullat in tänkte jag. Det är kanske inget speciellt med dessa skor, bara det att jag blivit fixerat vid dem för att jag inte kunnat köpa dem tidigare.
Men nu kan jag och jag har klickat hem dem. De ligger här i ett paket som jag hämtade ut från posten. Det var 3 timmar sen. I vanliga fall skulle jag kasta mig över dem men inte idag. För det här är en dålig dag och dom bruna kilklackskorna är plötsligt inte viktiga för mig längre.
13.09
Det tar aldrig slut. SJUKDOMMARNA avlöser varandra i detta hem hela tiden...
Tittade lite i min kalender och såg att i snitt har Filip varit sjuk nästan varannan vecka på sistone och det har varit nästan lika illa hela tiden sen han började på dagis. Dessutom får jag nästan allt som han har också.
I januari hade jag feber och var snorig. I början av februari låg jag däckad i influensa. Sen var jag frisk ett par dar innan jag fick en redig förskylning på det. Några veckor senare fick Tom Stian matförgiftning och var till akuten.. tog över en vecka innan han blev bra. I söndags började jag spy som en gris och höll på så hela kvällen innan Tom Stian också fick löpa till toan. Sen var jag frisk i ett par dagar innan halsen började verka så inåthelvete... vilket den fortfarande gör!
Jag önskar verkligen att detta blir bättre snart. Det sägs ju att första året på dagis är värst när det gäller sjukdommar för barnen och det är nu bara några veckor tills Filip har gått där ett år.
Det måste väl börja vända snart?
Tittade lite i min kalender och såg att i snitt har Filip varit sjuk nästan varannan vecka på sistone och det har varit nästan lika illa hela tiden sen han började på dagis. Dessutom får jag nästan allt som han har också.
I januari hade jag feber och var snorig. I början av februari låg jag däckad i influensa. Sen var jag frisk ett par dar innan jag fick en redig förskylning på det. Några veckor senare fick Tom Stian matförgiftning och var till akuten.. tog över en vecka innan han blev bra. I söndags började jag spy som en gris och höll på så hela kvällen innan Tom Stian också fick löpa till toan. Sen var jag frisk i ett par dagar innan halsen började verka så inåthelvete... vilket den fortfarande gör!
Jag önskar verkligen att detta blir bättre snart. Det sägs ju att första året på dagis är värst när det gäller sjukdommar för barnen och det är nu bara några veckor tills Filip har gått där ett år.
Det måste väl börja vända snart?
13.55
Oj, det HÄNDE en grej.
Skickade upp en sked med gröt och blåbärsylt i taket idag. Inte nog med det hamnade skiten även i mitt ansikte, på mina kläder, på Filip och på skåpsdörren. Osannolikt att något sådant ska kunna hända. Men tappar man ett paket med ris på ett skedskaft som leder ner i en gröttallrik... ja, då händer det.
Dessutom hände det på sämsta möjliga tidpunkt. Filip är sjuk och jag är sjuk. Men det märks inte lika väl på honom att han har feber för han är i sitt esse ändå. Jag därimot har både igår och idag trott att jag är döende där jag ligger på soffan med 39 graders feber, huvudvärk, magknip och en rinnande snok. Samtidigt som jag måste hålla minst ett vakande öga på vilde Billy.
Vissa stunder har jag inte orkat säga "nej, sluta med det där" utan låtit honom rasera lägenheten. Dock har förödelsen mest bestått av leksaker precis över allt. Till skillnad mot för mig som ordnade bestående blåbärsfläckar i hela taket.
Skickade upp en sked med gröt och blåbärsylt i taket idag. Inte nog med det hamnade skiten även i mitt ansikte, på mina kläder, på Filip och på skåpsdörren. Osannolikt att något sådant ska kunna hända. Men tappar man ett paket med ris på ett skedskaft som leder ner i en gröttallrik... ja, då händer det.
Dessutom hände det på sämsta möjliga tidpunkt. Filip är sjuk och jag är sjuk. Men det märks inte lika väl på honom att han har feber för han är i sitt esse ändå. Jag därimot har både igår och idag trott att jag är döende där jag ligger på soffan med 39 graders feber, huvudvärk, magknip och en rinnande snok. Samtidigt som jag måste hålla minst ett vakande öga på vilde Billy.
Vissa stunder har jag inte orkat säga "nej, sluta med det där" utan låtit honom rasera lägenheten. Dock har förödelsen mest bestått av leksaker precis över allt. Till skillnad mot för mig som ordnade bestående blåbärsfläckar i hela taket.
20.44
Tillbaka i NORGE.
Sorgligt nog sköljer en hel våg av ångest över mig så fort jag landar här. Jag är jätteglad över att se Tom Stian igen. Det har inget med honom att göra. Det är allt det andra bara + att han jobbar, pluggar och är borta på kurs jämt. Jag får köra till dagis, jobba 8 timmar, hämta på dagis, handla, laga mat, natta och allt det där själv. Inget konstigt med det. Så har många ensamma föräldrar det.
Det är bara det att det känns så otroligt ensamt här. Att komma från Sverige där man haft så skoj med med Filip, mamma, pappa och brorsan. Man har varit på äventyrsbad i Gävle, buspalatset i Bollnäs, hängt med mormor och morfar, åkt spark, fikat med Marie. Och sen landa i vardagen här med jobb och stress utan nästan några vänner och utan mina släktingar i den här lilla lägenheten där man knappt kan röra sig utan att Fille vaknar. Det är tungt.
Inte meningen att låta så dyster, men det är tyvärr så det känns nu =(
Uch, stackars Tom Stian som längtat så efter oss och så får han det här.
Sorgligt nog sköljer en hel våg av ångest över mig så fort jag landar här. Jag är jätteglad över att se Tom Stian igen. Det har inget med honom att göra. Det är allt det andra bara + att han jobbar, pluggar och är borta på kurs jämt. Jag får köra till dagis, jobba 8 timmar, hämta på dagis, handla, laga mat, natta och allt det där själv. Inget konstigt med det. Så har många ensamma föräldrar det.
Det är bara det att det känns så otroligt ensamt här. Att komma från Sverige där man haft så skoj med med Filip, mamma, pappa och brorsan. Man har varit på äventyrsbad i Gävle, buspalatset i Bollnäs, hängt med mormor och morfar, åkt spark, fikat med Marie. Och sen landa i vardagen här med jobb och stress utan nästan några vänner och utan mina släktingar i den här lilla lägenheten där man knappt kan röra sig utan att Fille vaknar. Det är tungt.
Inte meningen att låta så dyster, men det är tyvärr så det känns nu =(
Uch, stackars Tom Stian som längtat så efter oss och så får han det här.
21.59
Det tog mig 2,5 timmar att få Filip att somna ikväll.
Då kan ni ju själva se framför er hur högt jag hoppade av glädje när jag sen insåg att de förbannande jävla grann-asen från helvete har fest ikväll. Och om de nu ens tänker tanken att de ska stå utanför Filips sovrumsfönster och skrika inatt kommer de få möta en 50 kg tung svenska i svart onepiece som knappt sovit på 20 månader och hon kommer inte att vara glad.
Så bra. Då fick jag det sagt också.
Om jag har några nya läsare ikväll kan ni ta mig med en nypa salt. Ni andra kan ju slå en pling imorrn och se så att jag inte är psykiskt instabil fortfarande.
12.14
Det här med MATLAGNING.
Jag hittade ett recept som man omöjligt kunde misslyckas med (enligt den som gjort det och enligt kommentarerna under). Så igår inhandlade jag noggrannt råvarorna, tog på mig förklädet (av märket Jamie Oliver) kavlade upp ärmarna och körde igång.
Grytbitarna skulle kokas i 40 minuter tillsammans med en buljongtärning och två gula lökar. Tom Stian tog tid och han gillar att vara exakt. Så inget gick snett där. Jag kryddade sen denna gryta, hivade i grädde rörde om och lät det småkoka lite till helt enligt receptet.
När min fina biffgryta äntligen var färdig efter en timme var dags att bjuda familjen på delikatessen. Med ett leende på läpparna började jag sleva upp köttgryta och ris på tallrikar när jag plötsligt inser attt min goda gryta ser ut som en slags lik-färgad sörja. Som även smakade därefter.
Behöver jag nämna att ingen tog två portioner? Eller att Tom Stian smög iväg till kylskåpet och hällde en halv flaska chili-sås över sin mat?
Har ni något gott recept att dela med er av så är tiden inne nu ;)
Jag hittade ett recept som man omöjligt kunde misslyckas med (enligt den som gjort det och enligt kommentarerna under). Så igår inhandlade jag noggrannt råvarorna, tog på mig förklädet (av märket Jamie Oliver) kavlade upp ärmarna och körde igång.
Grytbitarna skulle kokas i 40 minuter tillsammans med en buljongtärning och två gula lökar. Tom Stian tog tid och han gillar att vara exakt. Så inget gick snett där. Jag kryddade sen denna gryta, hivade i grädde rörde om och lät det småkoka lite till helt enligt receptet.
När min fina biffgryta äntligen var färdig efter en timme var dags att bjuda familjen på delikatessen. Med ett leende på läpparna började jag sleva upp köttgryta och ris på tallrikar när jag plötsligt inser attt min goda gryta ser ut som en slags lik-färgad sörja. Som även smakade därefter.
Behöver jag nämna att ingen tog två portioner? Eller att Tom Stian smög iväg till kylskåpet och hällde en halv flaska chili-sås över sin mat?
Har ni något gott recept att dela med er av så är tiden inne nu ;)
Dra mig baklänges.
Om när något är MINDRE FINT.
Av en slump hittade jag fram till denna lägenhet som ligger ute på hemnet.se under "Living the dream". Jag skulle vilja kalla den höjden av smaklöshet. Det känns som att det hela är ett skämt. Varför toka till det på det här viset annars undrar jag?
Knasiga dörröppningar, snett golv och vidriga färgval. Gardinerna orkar jag knappt se på för dom är så äckligt fula att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Så går det när man har för mycket pengar och fantasin skenar iväg...
Av en slump hittade jag fram till denna lägenhet som ligger ute på hemnet.se under "Living the dream". Jag skulle vilja kalla den höjden av smaklöshet. Det känns som att det hela är ett skämt. Varför toka till det på det här viset annars undrar jag?
Knasiga dörröppningar, snett golv och vidriga färgval. Gardinerna orkar jag knappt se på för dom är så äckligt fula att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Så går det när man har för mycket pengar och fantasin skenar iväg...
En gnutta otur!
Nu ni. Nu ska jag bjuda på en liten historia från i torsdags.
Morgonen börjar med att jag är förkyld som en bäver och har albinoögon ala ögonkatarr.
Drar ändå iväg till jobbet men känner att jag behöver några gyllende ögondroppar som kan få mig att se lite mindre ondskefull ut. Så jag ringer och får en tid hos läkaren kl 11.10.
Jag jobbar på för att hinna klart med mina morgonsysslor och löper sen iväg mot p-huset. Jag har lite dåligt med tid och stressar som vanligt. När jag närmar mig Jesheim och kommer ut på stora vägen där det är 70 som gäller ser jag plötsligt ett kattskrälle som kommer som skjuten ur en kanon.
SMACK.
Och så var livet över för denna stackare.
Jag blir helt panikslagen, tokbromsar och sätter på varningsblinkersarna. Tittar bakåt. Jävlar. Där bakom mig mitt i körbanan ligger en stor orange katt helt orörlig. Klockan är 11.07 och om 3 minuter ska jag egentligen vara hos doktorn.
Jag springer mot katten och försöker känna om den har någon puls, men jag vet inte vart fasen man hittar den bland all päls. Men jag inser ju ganska snabbt att katten borde röra på sig om den nu lever och det gör den inte. Den ser stendöd ut.
En bil stannar plötsligt och en karl kliver ur. Jag känner mig så stressad över situationen, dels för att jag just berövat en katt livet och dels för att jag skulle ha varit hos läkaren nu och har inte tid med detta! Karln klappar mig på axeln och jag börjar gråta för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Men mannen tröstar mig och säger att det är sånt som sker och att katten nog inte kände något.
Hulkande förklarar jag för mannen att jag har en läkartid nu men att jag och min sambo bor i närheten och att jag ska ringa honom och be honom ta hand om katten. Mannen tycker att det är en bra idé.
Så jag ringer till Tom Stian och han får springa 600 m och försöka hitta katten.
Själv brassar jag vidare till läkarkontoret. Väl framme löper jag till luckan och förklarar att jag är 10 minuter sen för att jag precis har dödat en katt. Hon tittar undrande på mig och jag kommer på att jag glömt att tilllägga att min bil var inblandad....
Som tur är har de så många patienter för tillfället satt det är lång väntetid. Så jag passar på att ringa Tom Stian, han har efter en stunds letande hittat katten och han har sen varit till djurkliniken i närheten för att fråga vad hanska göra med kroppen. De berättar att det varit in en byggarbetare alldeles nyss som fått med sig en påse för att lägga katten i. Hon skulle sen ta med katten till dom .
20 min senare får jag komma in till läkaren och hon konstaterar som väntat att jag har ögonkatarr. Med receptet i hand drar jag sen vidare till apoteket för att köpa ögondroppar och en ögonsalva som läkaren skrivit ut. Men när jag ska betala med kortet står det: Köp ikke godkänt. Vi prövar igen men samma sak händer. Jag har alltså slut på kosing!!!! Skit också.
Så det slutar med att jag får be henne plocka bort ögonsalvan men behålla ögondropparna. Drar kortet och slår koden igen. Bingo! 125 kr hade jag tydligen råd med. Herregud så pinsamt.
Hoppar in i bilen och kör tillbaka mot jobbet. Framme vid p-huset stoppar jag i mitt åtkomst-kort i automaten och bommen går upp. Kör 2 våningar upp, parkerar och halvspringer mot utgången när jag upptäcker att jag tappat mitt åtkomst-kort!
Går samma väg tillbaka mot bilen men där ligger inget kort. Letar i ryggsäcken, tömmer alla jackfickor och söker igenom bilen men kortet lyser med sin frånvaro. Vart fan är mitt kort som behövs för att komma in på jobbet och mitt kort som gör att jag har åtkomst nästan överallt på flygplatsen?!
Jag letar igenom allt igen men det finns ingenstans. Till slut ger jag upp och springer till id-kontoret. Där förklarar jag vad som har hänt och att jag inte kan hitta kortet. Det tycker att det är lite underligt och jag drar av katthistorien.
Med lånekortet runt halsen flåsar jag sen tillbaka till jobbet och berättar om mina missöden. Vibeke kallar mig för kattmördare och jag kommer på att hon är en riktig kattälskare och jag ber till gud att det inte var nån av hennes katter som jag brassat över. Men hon säger att hennes katter inte får lov att gå över vägen (Hur hon nu har dresserat dom till det?!). PUUUH.
Min chef Seb tycker att jag borde ringa både ringa både djurkliniken och parkeringshuset för att kolla om de hittat nån chip på katten och för att höra mig för om jag glömt mitt åtkomst-kort i p-hus automaten. Sagt och gjort.
Djurkliniken säger att de hittat ett chip på katten men att det bara finns ett hemnummer registrerat och att det har försökt ringa det utan svar. Jag frågar om jag också måste ringa ägaren och berätta att det är jag som är kattmördaren men dom säger att det går bra att bara dom ringer. Jag vill skrika ut mitt lättnad men gör det inte.
Sen dags för telefonsamtalet till p-huset. Tanten i luren verkar inte förstå mitt problem när jag förklarar att jag kanske har glömt att ta kortet efter att det matats ut ur automaten. Hon kan nog inte fatta att man kan vara så dum att man gör en sån grej. Men till slut säger hon att hon ska kolla upp det här och undrar genom vilken av de tre bommarna jag körde in genom. Jag tänker några sekunder men minns inte. Jag minns verkligen INTE. Hur är det möjligt?! Tanten i telefon låter irreterad och kan inte begripa hur man inte kan minnas en sån sak. Så jag blir tvungen att dra katthistorien även här och förklarar att jag inte var så koncentrerad efter att ha kört över katten. Det köper hon och blir genast mycket mer hjälpsam. Det slutar iallafall med att jag får ringa tillbaka om en timme när de kollat automaten, men dessvärre hittar dom inget kort.
Jag fortsätter sen med mina arbetsuppgifter och tänker att om det händer en enda grej till idag så kastar jag in handuken och lägger mig under täcket.
Tack och lov händer inga större missöden under resten av dagen och jag känner mig nöjd över att jag klarat att ta hand om min 15-månaders son denna kväll.
Jag säger som pappa Claes brukar säga jag:
"Ähh, jag hade lite otur bara!"
Tur i oturen!
Idag hände det som inte fick hände....
Mario blev attackerad av en lös rottweiler som smög sig upp bakom honom och TS. Rottweilern fick in halva Mario i munnen, det vill säga bakdelen och bakbenen. TS hann reagera ganska fort och lyckades dra ut honom ur munnen på den stora hunden.
Mario har haltat sedan dess, men förutom det och några små blödande rivsår klarade han sig bra vad det verkar som i nuläget. Men vi ska ha honom under uppsikt över helgen sa veterinären som undersökte Mario och gav honom smärtstillande.
Kan inte fatta att han klarade sig så bra som han gjorde!! Inte många chihuahuas som överlevt efter att ha legat med halva kroppen i en ilsken rottweilers mun.
VILKEN TUR!!
Mario blev attackerad av en lös rottweiler som smög sig upp bakom honom och TS. Rottweilern fick in halva Mario i munnen, det vill säga bakdelen och bakbenen. TS hann reagera ganska fort och lyckades dra ut honom ur munnen på den stora hunden.
Mario har haltat sedan dess, men förutom det och några små blödande rivsår klarade han sig bra vad det verkar som i nuläget. Men vi ska ha honom under uppsikt över helgen sa veterinären som undersökte Mario och gav honom smärtstillande.
Kan inte fatta att han klarade sig så bra som han gjorde!! Inte många chihuahuas som överlevt efter att ha legat med halva kroppen i en ilsken rottweilers mun.
VILKEN TUR!!
Svininfluensan i Norge.
Jag tänkte först att jag skulle låta bli, för ämnet är så otroligt uttjatat. Men jag kan inte låta bli.
Jag blir uppriktigt sagt orolig över hur saker och ting sköts angående SVININFLUENSAN. Speciellt i detta land, Norge. Tycker att det är dålig information om saken och jag börjat bli riktigt orolig för Filips skull. Norge är det land som drabbats hårdast av svininfluensan. 18 personer har dött trots att det bara bor 4,7 miljoner invånare här. Troligen är 630 000 norrmän smittade. Men nästan ingen pratar om det. Nästan ingen verkar oroad.
När jag tex frågar de andra mammorna om de ska gå på babysången eller inte (då jag själv är skitskraj att min 6-månaders son ska bli smittad) får jag till svar att alla ska det och att de mest verkar fundersamma över varför jag frågar det. Anledningen till att jag frågar är för att givetvis är risken att bli smittad större på en plats där det är ca 10 st mammor och minst lika många barn. Barnen ligger bredvid varandra på filtar och biter på varandras leksaker.
Min sambo TS berättade för ett par veckor sen, kanske längre att han skulle få vaccinet genom jobbet eftersom att han är lite mer i riskzonen att få svininfluensan än vad vi andra är. Vad skönt tänkte jag! För Filips skull. Men han har ännu inte fått nån spruta och verkar heller inte fundera så mycket över det. Jag därimot tycker att det är väldigt märkligt och jag hoppas för guds skull att han inte blir smittad.
Ja, jag är skitoroad. Inte för min egen skull, men för Filips. Men folk pratar knappt om det här, ingen verkar bry sig. Tydligen är svinfluensan bara nåt som sker andra?! Men vadå, T:s grannar har legat sjuka i svinisen hela bunten, E:s grannar har legat isolerade pga denna sjukdom, C:s chef ligger just nu på sjukhus. Vad är det som säger att vi andra inte skulle kunna få det då??
Det händer runt omkring oss och vad jag har hört så är ganska många smittade i denna lilla stad som heter Jessheim. Jag hänger inte på centret med Filip längre, skulle aldrig få för mig att åka till Ikea med honom längre, gillar inte att springa runt i mataffären bland en massa folk med honom heller. Men ok, vi gick på babysången och ja, det var jättemysigt men jag gick hem därifrån med en klump i magen. Funderade på om jag gjort rätt eller fel och tvättade noggrannt Filips händer med desinfektion.
Kalla mig gärna överdriven, men jag är som sagt inte oroad för min egen skull. Hade jag inte haft lilla Filip hade jag inte brytt mig om vart jag var och i hur stora folksamlingar. Men jag tänker på Filip.
Han går före allt annat! Hoppas att andra med småbarn tänker likadant!
Här finns en artikel som Aftonbladet skrivit om svininfluensan i Norge. Sen väljer ni själva hur mycket ni litar på det som kvällstidningarna skriver och tänk på att det jag skrev här ovanför är hur jag som bor i Norge upplever det.
Jag blir uppriktigt sagt orolig över hur saker och ting sköts angående SVININFLUENSAN. Speciellt i detta land, Norge. Tycker att det är dålig information om saken och jag börjat bli riktigt orolig för Filips skull. Norge är det land som drabbats hårdast av svininfluensan. 18 personer har dött trots att det bara bor 4,7 miljoner invånare här. Troligen är 630 000 norrmän smittade. Men nästan ingen pratar om det. Nästan ingen verkar oroad.
När jag tex frågar de andra mammorna om de ska gå på babysången eller inte (då jag själv är skitskraj att min 6-månaders son ska bli smittad) får jag till svar att alla ska det och att de mest verkar fundersamma över varför jag frågar det. Anledningen till att jag frågar är för att givetvis är risken att bli smittad större på en plats där det är ca 10 st mammor och minst lika många barn. Barnen ligger bredvid varandra på filtar och biter på varandras leksaker.
Min sambo TS berättade för ett par veckor sen, kanske längre att han skulle få vaccinet genom jobbet eftersom att han är lite mer i riskzonen att få svininfluensan än vad vi andra är. Vad skönt tänkte jag! För Filips skull. Men han har ännu inte fått nån spruta och verkar heller inte fundera så mycket över det. Jag därimot tycker att det är väldigt märkligt och jag hoppas för guds skull att han inte blir smittad.
Ja, jag är skitoroad. Inte för min egen skull, men för Filips. Men folk pratar knappt om det här, ingen verkar bry sig. Tydligen är svinfluensan bara nåt som sker andra?! Men vadå, T:s grannar har legat sjuka i svinisen hela bunten, E:s grannar har legat isolerade pga denna sjukdom, C:s chef ligger just nu på sjukhus. Vad är det som säger att vi andra inte skulle kunna få det då??
Det händer runt omkring oss och vad jag har hört så är ganska många smittade i denna lilla stad som heter Jessheim. Jag hänger inte på centret med Filip längre, skulle aldrig få för mig att åka till Ikea med honom längre, gillar inte att springa runt i mataffären bland en massa folk med honom heller. Men ok, vi gick på babysången och ja, det var jättemysigt men jag gick hem därifrån med en klump i magen. Funderade på om jag gjort rätt eller fel och tvättade noggrannt Filips händer med desinfektion.
Kalla mig gärna överdriven, men jag är som sagt inte oroad för min egen skull. Hade jag inte haft lilla Filip hade jag inte brytt mig om vart jag var och i hur stora folksamlingar. Men jag tänker på Filip.
Han går före allt annat! Hoppas att andra med småbarn tänker likadant!
Här finns en artikel som Aftonbladet skrivit om svininfluensan i Norge. Sen väljer ni själva hur mycket ni litar på det som kvällstidningarna skriver och tänk på att det jag skrev här ovanför är hur jag som bor i Norge upplever det.
Jag ger upp snart
Ja, kan ju bara ta och meddela att den där boken jag gjorde till pappas 50-årsdag fortfarande INTE dykt upp.
Så jag mailade dit igen. Men inget svar denna gången heller. SURPRISE!!
De har ingen kundtjänst via telefon, men jag har sen tidigare lyckats skrapa fram ett nummer som jag ringde idag igen. Mannen som svarade sa samma sak med samma robbot-röst som när jag ringde för drygt en månad sen:
"Vi har haft lite problem i tryckeriet men alla böcker har nu gått i produktion och ska komma hem till kunderna inom en vecka"
Sen sa mannen i luren att jag måste maila en annan människa vid namn Christopher om jag ville veta nåt mer. Då sa jag att jag hade gjort det typ 7 gånger utan att få något svar och bad om att få Christophers telefonnummer. Mannen i luren sa då i korta drag att han inte kunde ge ut det och att han inte kunde hjälpa mig mer. What???!
Det ska mycket till innan jag ballar ut på folk jag inte känner, men igår var en sån gång. Mannen i luren fick sina fiskar varma om jag säger så. Och med all rätt, boken är betald sen nästan 2 månader tillbaka och på hemsidan lovar de att skicka ut boken efter 14 arbetsdagar senast.
Så man kan säga att det blev ett litet samtal till Konsumentverket. De har till och med ringt dit idag, men de sa samma sak till hon som ringde åt mig, att boken ska komma inom en vecka. Samma sak har jag hört i 1,5 månad nu. Så vi får väl se?!
Iallafall så fick hon prata med Christopher, som inte jag fick när jag ringde. I vilket fall gav hon mig hans nummer och jag ringde dit kl 16.10 idag. Då frågade han om han kunde ringa upp efter en halvtimme. Jag sa ja.
Och guess what?
HAN RINGDE INTE TILLBAKA.
Jag blir så trött. Nästa steg blir en polisanmälan..
För er som inte fått mer er hela saken. Läs tidigare inlägg här.
Så jag mailade dit igen. Men inget svar denna gången heller. SURPRISE!!
De har ingen kundtjänst via telefon, men jag har sen tidigare lyckats skrapa fram ett nummer som jag ringde idag igen. Mannen som svarade sa samma sak med samma robbot-röst som när jag ringde för drygt en månad sen:
"Vi har haft lite problem i tryckeriet men alla böcker har nu gått i produktion och ska komma hem till kunderna inom en vecka"
Sen sa mannen i luren att jag måste maila en annan människa vid namn Christopher om jag ville veta nåt mer. Då sa jag att jag hade gjort det typ 7 gånger utan att få något svar och bad om att få Christophers telefonnummer. Mannen i luren sa då i korta drag att han inte kunde ge ut det och att han inte kunde hjälpa mig mer. What???!
Det ska mycket till innan jag ballar ut på folk jag inte känner, men igår var en sån gång. Mannen i luren fick sina fiskar varma om jag säger så. Och med all rätt, boken är betald sen nästan 2 månader tillbaka och på hemsidan lovar de att skicka ut boken efter 14 arbetsdagar senast.
Så man kan säga att det blev ett litet samtal till Konsumentverket. De har till och med ringt dit idag, men de sa samma sak till hon som ringde åt mig, att boken ska komma inom en vecka. Samma sak har jag hört i 1,5 månad nu. Så vi får väl se?!
Iallafall så fick hon prata med Christopher, som inte jag fick när jag ringde. I vilket fall gav hon mig hans nummer och jag ringde dit kl 16.10 idag. Då frågade han om han kunde ringa upp efter en halvtimme. Jag sa ja.
Och guess what?
HAN RINGDE INTE TILLBAKA.
Jag blir så trött. Nästa steg blir en polisanmälan..
För er som inte fått mer er hela saken. Läs tidigare inlägg här.
Plingplong pingplong plignggogsdgjsk
Gud vad jag älskar folk som busringer på dörren. Helst en sisodär 5 ggr i rad. Jag känner att hela jag fylls med glädje. Ni kan bara tänka er vilken enorm lycka jag hade känt om Filip hade legat och sovit just då.
Ja, just det.
Ja, just det.
FY FAN.
Den 4 september beställde jag en bok till min pappa på den här sidan www.gordinegenbok.se. Han fyllde nämligen 50 år den 24 september och jag kämpade verkligen för att göra en så bra bok jag bara kunde. Släktingar hemma i Sverige satt och skickade hit bilder och det scannade, skrevs texter och donades i veckor. Jag intervjuade även folk i hans närhet så som släktingar, vänner och arbetskamrater.
Jag såg verkligen fram imot att ge honom den här boken då min pappa betyder väldigt mycket för mig.
Men fick han någon bok på sin födelsedag?
NEJ
Jag mailade deras support den 20, 22, 23 och 25 september (det första mailet skickades alltså för 16 dagar sen).
Fick jag något svar?
NEJ
Kollade min mejl för 10 minuter sen, då först hade de behagat att svara. De skrev: "Hej Linda! Din beställning har precis gått i produktion och kommer till dig inom 1,5 vecka från idag. Vi kommer snart att få en större ägare och du kommer inom kort att få en kompensation för fördröjningen. MVH Christopher"
Vadå för kompensation undrar jag? Det finns faktiskt ingenting jag vill ha och jag kommer definitivt inte jubla om jag mot all förmodan skulle få boken gratis. Är medveten om att alla kan göra fel och saker och ting kan bli fördröjda ibland, men hur vore det att tala om det för kunderna.
Jag är JÄVLIGT besviken och förbannad.
Jag såg verkligen fram imot att ge honom den här boken då min pappa betyder väldigt mycket för mig.
Men fick han någon bok på sin födelsedag?
NEJ
Jag mailade deras support den 20, 22, 23 och 25 september (det första mailet skickades alltså för 16 dagar sen).
Fick jag något svar?
NEJ
Kollade min mejl för 10 minuter sen, då först hade de behagat att svara. De skrev: "Hej Linda! Din beställning har precis gått i produktion och kommer till dig inom 1,5 vecka från idag. Vi kommer snart att få en större ägare och du kommer inom kort att få en kompensation för fördröjningen. MVH Christopher"
Vadå för kompensation undrar jag? Det finns faktiskt ingenting jag vill ha och jag kommer definitivt inte jubla om jag mot all förmodan skulle få boken gratis. Är medveten om att alla kan göra fel och saker och ting kan bli fördröjda ibland, men hur vore det att tala om det för kunderna.
Jag är JÄVLIGT besviken och förbannad.
Står inte ut.
Vad underbart det var att komma hem till lägenheten igen och titta ut på våran veranda.
Imorgon blir det troligtvis ett snack med våran mäklare och sen lägger vi kanske ut lyan till salu.
Vill ni läsa mer om våra lägenhetsproblem och diverse grannar så kolla in:
http://systertaki.blogg.se/2009/march/utkast-garaget-ar.html
http://systertaki.blogg.se/2009/april/grannar-nr-2.html
http://systertaki.blogg.se/2009/april/grannsamjan-frodas.html
Imorgon blir det troligtvis ett snack med våran mäklare och sen lägger vi kanske ut lyan till salu.
Vill ni läsa mer om våra lägenhetsproblem och diverse grannar så kolla in:
http://systertaki.blogg.se/2009/march/utkast-garaget-ar.html
http://systertaki.blogg.se/2009/april/grannar-nr-2.html
http://systertaki.blogg.se/2009/april/grannsamjan-frodas.html
Lägenhetsproblem.
När jag och Tom Stian bestämde oss för att köpa våran första gemensamma lägenhet verkade det här området vara perfekt. Helt nybyggda lägenheter som var superfräscha innuti, underjordiskt garage, stor lekplats på baksidan av lägenhetslängan och ett nybyggt dagis 15 meter från oss. Vi tänkte att det här blir verkligen jättebra!
Våran lägenhet kostarde 1,5 miljoner. Vet att det verkar mycket men här i Norge är priserna annorlunda och detta är faktiskt inte speciellt dyrt för att vara här.
MEN... att bo här har inte varit nån dröm över huvudtaget. Just nu har vi två grannar som kämpar på med hjälp av advokater för att få ordning i detta ghetto. Vi pratade med dem igår och blev bara mer ledsna över att vi köpt lägenhet här när de berättade om ändå fler fel.
DET HÄR ÄR NÅGRA AV PROBLEMEN HÄR:
- Garaget är inte lovligt. Pga av en massa elkablar och vattenläckage.
- Porten till garaget blev uppbryten på en vecka. Har haft flera inbrott i bilarna.
- Låsen i ytterdörrarna är tydligen inte godkända. Vid inbrott får man inte ut nåt på försäkringen verkar det som.
- Sprinkelsystemet fungerar ej (Kommer inget vatten om det börjar brinna tror jag).
- Brandalarmet i lägenhetshuset är det nåt fel på. Har startat 3-4 ggr på ett halvår. Varje gång är det nån som ringer brandkåren och då kostar det 30 000 kr som delas ut på oss som bor här.
- Ingen traktor kommer och kör snö här fast än vi som bor här betalar för det. (Kommunen skyller på markägaren och markägaren på kommunen)
- Av mäklaren blev vi lovade att framsidan av lägenhetshuset skulle bli likadant som det lägenhetshuset som byggdes före oss. De har parkeringsplatser, bodar och sophus på framsidan. Asfalterade gångvägar med stenkanter och nån blomrabatt. Vi har lite slarvigt lagd asfalt, resten är nån form av dåligt gräs och lera. Inte ens bilvägen utanför är asfalterad utanför oss.
- Sophuset är byggt långt härifrån. Har fått straffavgifter för att andra folk på området använder vårat sophus och det blir överfyllt med sopor. Men vi har ingen översikt över det för det står så långt bort, så vi vet inte vilka som gör det.
- Eventuellt är det fukt i en del av lägenheterna. En av grannarna väntar just nu på svar på fuktproverna.
- Verkar vara nån form av soc-boende här. Knarkarna som bor (kanske att dom flyttat nu) vägg i vägg med oss har gjort att polisen varit här flera ggr. Och ovanför oss bor det 4 vuxna + 2 barn i en lägenhet på 50 kvm. Det dunkar nåt fruktansvärt i vårat tak. Grannen snett över har typ 100 barn. Ställer barnvagnar utanför våran dörr, skräpar ner och slänger fimpar ÖVERALLT.
- Vi blev lovade gästparkeringar här bredvid. De har vi inte sett röken av än fast än vi bott här ett år snart.
- De skickar ut räkningar när de har lust verkar det som. Helt plötsligt får man en räkning från förra året och ibland kommer de inte alls. Och sen får man alla samtidigt. Hopplöst.
(Det där var dom problemet jag kom på just nu, det är säkert fler som jag glömde)
Vi är så otroligt ledsna över det här och funderar på att sälja (kommer antagligen gå minus) och köpa nåt nytt nån annanstans. Några av grannarna som inte själva äger sina lägenheter funderar på att gå till tidningarna och berätta om alla problem här. Men för oss som har köpt här betyder ju det katastrof. Vem ska vilja köpa här då? Det är redan 8 personer som dragit sig ur köpet av lägenheter i den senast byggda lägenhetslängan här bredvid eftersom det stått om det här området i tidningen en gång förut. Då var det knarkarna som hade ställt till med nåt.
Jag vill bara grina, det här var inte alls vad vi hoppades på! Vi vill ju bara ha en fin lägenhet i ett bra område där bebisen kan växa upp.
Vi får se vad det blir av allt, ny bil känns inte riktigt aktuellt just nu. Måste tänka på boende först.
Ska ta en dusch nu, sen ska jag prata med mami och papi och se om de har några råd.
Skidjävlar VS. Cykeldårar
Skjutsade Tom Stian till jobbet för 10 minuter sen när jag skådade en blå cykeldåre vid vägkanten. Ja, han hade tajt trikå, solbriller och sån där jävla avlång spetsig hjälm. Uch. Alltså har cykeldåre-säsongen börjat. Prupp. Om det är nånting jag ogillar mer än längdskidåkare på tv:n så är det nog cykeldårar i verkligheten. Och inte vilka cyklister som helst utan TÄVLINGSCYKLISTER.
Alla ni som bott i Jessheim den tiden på året när det inte ligger snö på marken vet vad jag pratar om. Cykeldårarna är överallt i denna stad. Du kan knappt åka till jobbet utan att bli fördröjd 10 timmar pga cykeldåre-tävlingar som pågår kors och tvärs i staden. De är ÖVERALLT. Alla vägar är belamrade av cykeldårarna.
Vad jättemysigt att de redan har gett sig ut på vägarna då. Verkligen jättekul. Jag brukar be Tom Stian att köra nära dom så att jag kan öppna bildörren och börja rensa lite. Man tar en här och där och hoppas att de ska vara färre till nästa säsong.
Nog med bitterhet från den gravida hormonkvinnan. (Men jag älskar att vara bitter)
Snart ska jag på SPA! De hade ingen tid igår, så det blidde idag kl 15 men om man vill kan man komma dit en timme tidigare och bada bubbelpool, vilket jag givetvis vill. Min enda undran är bara vilken bikini man ska lyckas tränga ner sig i?
Trikåjävlar.
Nu kan det verka som att jag är på jävligt dåligt humör. Det stämmer väl delvis. Men jag HATAR längdskidåkning. Jävla spinkiga människor i vidriga trikåer. Jag vill inte se er drägla, snora och stöna. Vill definitivt inte heller se era små penisar hänga och dingla i de tajta kroppstrumporna.
Ja, jag är lite less nu för Tom Stian är besatt av denna sport och längdskidåkningen förpestar tv:n varenda dag. Jag har suttit bredvid med mitt godis och mitt bruna guld och verkligen försökt förstå vad det är som är så spännande. Men jag fattar inte!! Kan nån berätta för mig hur man orkar se denna sport timme efter timme?!!
Jag tråkar ihjäl här hemma. Hoppas att nån kommer och kidnappar mig. Det värsta är att Tom Stian är extremt intresserad av handboll och fotboll också... eller ja, typ alla sporter. Men det glömde han berätta för mig när vi dejtade i början. Så nu känner jag mig förd bakom ljuset.
Nu sa Tom Stian de magiska orden dock: "Älskling, ska vi åka till Jessheim köpcenter eller Strömmen köpcenter när skidåkningen är slut?" och då kan jag KANSKE förlåta.
Blääääää....uch..vidrigt!!
Nu har jag varit på dåligt humör två dagar i rad, är det hormonerna som spökar?
Det värsta är att jag gärna skulle vilja dra på mig skidor själv och dra en runda. Jag har heller inget emot längdskidåkar-entusiaster som packar ryggan med o´boy, slänger på sig skidorna och åker ett par kilometer i solen. Men jag gillar INTE att se er på tv. Lämna min tv ifred. På min tv får bara familjerna Horton och Brady vara.
