Syster Taki

Nu ni. Nu ska jag bjuda på en liten historia från i torsdags.


Morgonen börjar med att jag är förkyld som en bäver och har albinoögon ala ögonkatarr.

Drar ändå iväg till jobbet men känner att jag behöver några gyllende ögondroppar som kan få mig att se lite mindre ondskefull ut. Så jag ringer och får en tid hos läkaren kl 11.10. 

Jag jobbar på för att hinna klart med mina morgonsysslor och löper sen iväg mot p-huset. Jag har lite dåligt med tid och stressar som vanligt. När jag närmar mig Jesheim och kommer ut på stora vägen där det är 70 som gäller ser jag plötsligt ett kattskrälle som kommer som skjuten ur en kanon.

SMACK.

Och så var livet över för denna stackare.

Jag blir helt panikslagen, tokbromsar och sätter på varningsblinkersarna. Tittar bakåt. Jävlar. Där bakom mig mitt i körbanan ligger en stor orange katt helt orörlig. Klockan är 11.07 och om 3 minuter ska jag egentligen vara hos doktorn.

Jag springer mot katten och försöker känna om den har någon puls, men jag vet inte vart fasen man hittar den bland all päls. Men jag inser ju ganska snabbt att katten borde röra på sig om den nu lever och det gör den inte. Den ser stendöd ut.

En bil stannar plötsligt och en karl kliver ur. Jag känner mig så stressad över situationen, dels för att jag just berövat en katt livet och dels för att jag skulle ha varit hos läkaren nu och har inte tid med detta! Karln klappar mig på axeln och jag börjar gråta för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Men mannen tröstar mig och säger att det är sånt som sker och att katten nog inte kände något.

Hulkande förklarar jag för mannen att jag har en läkartid nu men att jag och min sambo bor i närheten och att jag ska ringa honom och be honom ta hand om katten. Mannen tycker att det är en bra idé.

Så jag ringer till Tom Stian och han får springa 600 m och försöka hitta katten.

Själv brassar jag vidare till läkarkontoret. Väl framme löper jag till luckan och förklarar att jag är 10 minuter sen för att jag precis har dödat en katt. Hon tittar undrande på mig och jag kommer på att jag glömt att tilllägga att min bil var inblandad....

Som tur är har de så många patienter för tillfället satt det är lång väntetid. Så jag passar på att ringa Tom Stian, han har efter en stunds letande hittat katten och han har sen varit till djurkliniken i närheten för att fråga vad hanska göra med kroppen. De berättar att det varit in en byggarbetare alldeles nyss som fått med sig en påse för att lägga katten i. Hon skulle sen ta med katten till dom .

20 min senare får jag komma in till läkaren och hon konstaterar som väntat att jag har ögonkatarr. Med receptet i hand drar jag sen vidare till apoteket för att köpa ögondroppar och en ögonsalva som läkaren skrivit ut. Men när jag ska betala med kortet står det: Köp ikke godkänt. Vi prövar igen men samma sak händer. Jag har alltså slut på kosing!!!! Skit också.

Så det slutar med att jag får be henne plocka bort ögonsalvan men behålla ögondropparna. Drar kortet och slår koden igen. Bingo! 125 kr hade jag tydligen råd med. Herregud så pinsamt.

Hoppar in i bilen och kör tillbaka mot jobbet. Framme vid p-huset stoppar jag i mitt åtkomst-kort i automaten och bommen går upp. Kör 2 våningar upp, parkerar och halvspringer mot utgången när jag upptäcker att jag tappat mitt åtkomst-kort!

Går samma väg tillbaka mot bilen men där ligger inget kort. Letar i ryggsäcken, tömmer alla jackfickor och söker igenom bilen men kortet lyser med sin frånvaro. Vart fan är mitt  kort som behövs för att komma in på jobbet och mitt kort som gör att jag har åtkomst nästan överallt på flygplatsen?!

Jag letar igenom allt igen men det finns ingenstans. Till slut ger jag upp och springer till id-kontoret. Där förklarar jag vad som har hänt och att jag inte kan hitta kortet. Det tycker att det är lite underligt och jag drar av katthistorien.

Med lånekortet runt halsen flåsar jag sen tillbaka till jobbet och berättar om mina missöden. Vibeke kallar mig för kattmördare och jag kommer på att hon är en riktig kattälskare och jag ber till gud att det inte var nån av hennes katter som jag brassat över. Men hon säger att hennes katter inte får lov att gå över vägen (Hur hon nu har dresserat dom till det?!). PUUUH.

Min chef Seb tycker att jag borde ringa både ringa både djurkliniken och parkeringshuset för att kolla om de hittat nån chip på katten och för att höra mig för om jag glömt mitt åtkomst-kort i p-hus automaten. Sagt och gjort.

Djurkliniken säger att de hittat ett chip på katten men att det bara finns ett hemnummer registrerat och att det har försökt ringa det utan svar. Jag frågar om jag också måste ringa ägaren och berätta att det är jag som är kattmördaren men dom säger att det går bra att bara dom ringer. Jag vill skrika ut mitt lättnad men gör det inte.

Sen dags för telefonsamtalet till p-huset. Tanten i luren verkar inte förstå mitt problem när jag förklarar att jag kanske har glömt att ta kortet efter att det matats ut ur automaten. Hon kan nog inte fatta att man kan vara så dum att man gör en sån grej. Men till slut säger hon att hon ska kolla upp det här och undrar genom vilken av de tre bommarna jag körde in genom. Jag tänker några sekunder men minns inte. Jag minns verkligen INTE. Hur är det möjligt?! Tanten i telefon låter irreterad och kan inte begripa hur man inte kan minnas en sån sak. Så jag blir tvungen att dra katthistorien även här och förklarar att jag inte var så  koncentrerad efter att ha kört över katten. Det köper hon och blir genast mycket mer hjälpsam. Det slutar iallafall med att jag får ringa tillbaka om en timme när de kollat automaten, men dessvärre hittar dom inget kort.

Jag fortsätter sen med mina arbetsuppgifter och tänker att om det händer en enda grej till idag så kastar jag in handuken och lägger mig under täcket.

Tack och lov händer inga större missöden under resten av dagen och jag känner mig nöjd över att jag klarat att ta hand om min 15-månaders son denna kväll.




 Jag säger som pappa Claes brukar säga jag:

 "Ähh, jag hade lite otur bara!"

---

---