22.14
Jag tänker TILLBAKA.
Vissa saker glömmer man aldrig. Som dom där barndomssomrarna som man aldrig ville skulle ta slut. Dom tänker jag oftare på nu när jag själv fått barn.
Framför allt tänker jag på somrarna i Skärså. Vi lånade ibland morfar och hans syskons stuga som tillhört deras mamma Vera. Där hade vi våran båt och från bryggan kunde man se fiskerestaurangen Albertina. Dit brukade vi åka med båten ibland. Sen gick vi runt på kajen och njöt av sommarvärmen med en glass i näven. Oftast en Magnum mandel.
De finaste sommardagarna tog vi båten till stränderna Kråknäs eller Snäcken utanför Långvind. Där badade vi i timtal och det spelade ingen roll hur kallt det än var i vattnet för det glömde vi medans vi försökte fånga små ålar med håv. När vi till slut kom upp igen drack vi saft och åt bullar som vi köpt med oss från stan.
På kvällarna låg jag och min bror skavfötters i den nedersta loftsängen i stugan och kliade myggbett samtidigt som vi lyssnade på "Fem" (Fem på nya äventyr, Fem och kidnapparna m.f." på kasettband. Det var mysigt och ibland riktigt läskigt.
Jag minns också det lilla röda utedasset där jag kunde sitta för mig själv och fundera medan solstrålarna sökte sig in mellan planken och spindlarna klättrade omkring i sina nät. Jag kollade alltid noga så att inte getingarna byggt bo under själva hålet innan jag satte mig. Brorsan och jag brukade ibland ställa oss bakom dasset när något satt där inne och ropa " det är anden i chokladburken som talar". En annan gång tappade våran släkting David (som var ca 5 år då) sin jacka ner i hålet bland all skit. Då blev det livat värre...
Undrar om Filip också kommer att ha sånna här fina minnen när han blir äldre. Jag hoppas verkligen det.
Men frågan är om han kommer att få uppleva ett riktigt utedass?
Kråknäs i Långvind.
Vissa saker glömmer man aldrig. Som dom där barndomssomrarna som man aldrig ville skulle ta slut. Dom tänker jag oftare på nu när jag själv fått barn.
Framför allt tänker jag på somrarna i Skärså. Vi lånade ibland morfar och hans syskons stuga som tillhört deras mamma Vera. Där hade vi våran båt och från bryggan kunde man se fiskerestaurangen Albertina. Dit brukade vi åka med båten ibland. Sen gick vi runt på kajen och njöt av sommarvärmen med en glass i näven. Oftast en Magnum mandel.
De finaste sommardagarna tog vi båten till stränderna Kråknäs eller Snäcken utanför Långvind. Där badade vi i timtal och det spelade ingen roll hur kallt det än var i vattnet för det glömde vi medans vi försökte fånga små ålar med håv. När vi till slut kom upp igen drack vi saft och åt bullar som vi köpt med oss från stan.
På kvällarna låg jag och min bror skavfötters i den nedersta loftsängen i stugan och kliade myggbett samtidigt som vi lyssnade på "Fem" (Fem på nya äventyr, Fem och kidnapparna m.f." på kasettband. Det var mysigt och ibland riktigt läskigt.
Jag minns också det lilla röda utedasset där jag kunde sitta för mig själv och fundera medan solstrålarna sökte sig in mellan planken och spindlarna klättrade omkring i sina nät. Jag kollade alltid noga så att inte getingarna byggt bo under själva hålet innan jag satte mig. Brorsan och jag brukade ibland ställa oss bakom dasset när något satt där inne och ropa " det är anden i chokladburken som talar". En annan gång tappade våran släkting David (som var ca 5 år då) sin jacka ner i hålet bland all skit. Då blev det livat värre...
Undrar om Filip också kommer att ha sånna här fina minnen när han blir äldre. Jag hoppas verkligen det.
Men frågan är om han kommer att få uppleva ett riktigt utedass?
Kråknäs i Långvind.
13.16
SAMTALADE lite med butikschefen på mitt jobb tidigare i veckan (Efter att jag åter igen blivit megaförkyld bara 1,5 vecka efter förra slängen med feber och förskylning):
Hon: Hvordan føler du deg idag Linda?
Jag: Jo, tackar som frågar men jag mår som ett arsle.
Hon: Ett arsle?? Vad tenker du på da?
Jag: Att jag mår som en stjärt. S-T-J-Ä-R-T.
Hon: En stjärt? Åhh, jaha! Helt rævva menar du!!
Jag: Ja, precis. Helt rævva menar jag.
Norrmän alltså... ;)
22.56
Vi har NATTAT telefonen.
Min son lekte med sin leksakstelefon ikväll. En sån som plingar, spelar musik och är allmänt dryg. När klockan slog sju var det dags för honom att sova. Men han ville inte, han ville fortsätta leka med sin telefon.
Så jag gjorde inte som jag vanligtvis skulle göra (ta den och säga att nu ska vi sova) utan jag satte mig ner på golvet bredvid honom. Jag sa att jag förstod att han ville leka mer med telefonen men att den är trött och att den vill gå och sova på hans rum. Motvilligt följde Filip med och hans ansiktsutryck visade att han var allt annat än glad. Men tillsammans bäddade vi ner telefonen i bakfickan på hans gung-snigel. Vi klappade om den och sa "natta" och Filip vinkade sen glatt till telefonen när vi sen gick ut ur rummet.
I en stressad vardag är det så lätt att man glömmer hur små barn upplever saker och ting. Det är många gånger man tappar tålamodet och allt slutar med sura miner och skrik. Just för att man vill att saker och ting ska gå fort. Man tar sig helt enkelt INTE tid att göra det där lilla extra som betyder så mycket för barnet.
Ingen är perfekt som förälder men jag ska iallafall försöka bli bättre på just det!
Min son lekte med sin leksakstelefon ikväll. En sån som plingar, spelar musik och är allmänt dryg. När klockan slog sju var det dags för honom att sova. Men han ville inte, han ville fortsätta leka med sin telefon.
Så jag gjorde inte som jag vanligtvis skulle göra (ta den och säga att nu ska vi sova) utan jag satte mig ner på golvet bredvid honom. Jag sa att jag förstod att han ville leka mer med telefonen men att den är trött och att den vill gå och sova på hans rum. Motvilligt följde Filip med och hans ansiktsutryck visade att han var allt annat än glad. Men tillsammans bäddade vi ner telefonen i bakfickan på hans gung-snigel. Vi klappade om den och sa "natta" och Filip vinkade sen glatt till telefonen när vi sen gick ut ur rummet.
I en stressad vardag är det så lätt att man glömmer hur små barn upplever saker och ting. Det är många gånger man tappar tålamodet och allt slutar med sura miner och skrik. Just för att man vill att saker och ting ska gå fort. Man tar sig helt enkelt INTE tid att göra det där lilla extra som betyder så mycket för barnet.
Ingen är perfekt som förälder men jag ska iallafall försöka bli bättre på just det!
22.25
Det är verkligen KUL nu.
För 1 år, 9 månader och 2 dagar sen föddes Filip Matheo Eriksson Kristiansen. En liten charmig kille med mörkt hår på 3035 gram. Det känns om att jag satt och ammade honom igår.
Men det börjar bli en stund sen och den senaste tiden har vi verkligen insett att han har blivit stora killen med en alldeles egen personlighet. Han är otroligt glad och har alltid nära till skratt. Han är bestämd och vet precis vad han vill. Han är inte rädd för främmande folk och ropar glatt "hej" och "hade" till alla på mataffären.
Dessutom har han sen en tid tillbaka börjat prata i meningar. Han kan säga "Mamma äter yoghurt" medans han trycker in en kladdig sked med blåbärsyoghurt i mammas mun. Han kan sitta och titta på kort i datorn och säga "Jonis hjälpa Fille" när kortet där morbror Jonas ger Filip en sked glass dyker upp. Han kan säga "Det luktar bajs" när han har fisit.
Sen kan han namnen på 24 av 27 barn på hans avdelning vilket vi får höra honom berätta nästan varje gång vi lämnar och hämtar på dagis eftersom att alla barnen har en varsin krok med ett kort på sig själv ovanför. Han pekar och säger namnet klart och tydligt: "Carl-Philip", "Embla" "Nicholas", "Yasin", "Eirik"... imponerande när vi knappt vet vad alla fröknarna heter.
Hjälpsam är han också och vill vara med på allt från att plocka ur diskmaskinen till att bädda sängen och under tiden säger han "Fille hjälpa". Personalen på dagis berättar också ofta historier om saker han hjälper till med där.
Han kan sjunga en bra bit av "Bä bä vita lamm" och några andra sånger. På dagis sjunger dom ofta "Broder Jakob" och gör någon klappramsa med händerna. Vilket Filip älskar att göra och tydligen gör han det i rätt takt enligt fröknarna.
Numera går han också på pottan flera gånger om dagen och har sällan blöja på sig när vi är hemma, så det dröjer nog inte så länge innan han är blöjfri.
Det är verkligen fantastiskt kul att se hans framsteg och man kan njuta så mycket mer av allt när man får sova hela natten som vi numera gör!
Älskade stora lilla unge!!
För 1 år, 9 månader och 2 dagar sen föddes Filip Matheo Eriksson Kristiansen. En liten charmig kille med mörkt hår på 3035 gram. Det känns om att jag satt och ammade honom igår.
Men det börjar bli en stund sen och den senaste tiden har vi verkligen insett att han har blivit stora killen med en alldeles egen personlighet. Han är otroligt glad och har alltid nära till skratt. Han är bestämd och vet precis vad han vill. Han är inte rädd för främmande folk och ropar glatt "hej" och "hade" till alla på mataffären.
Dessutom har han sen en tid tillbaka börjat prata i meningar. Han kan säga "Mamma äter yoghurt" medans han trycker in en kladdig sked med blåbärsyoghurt i mammas mun. Han kan sitta och titta på kort i datorn och säga "Jonis hjälpa Fille" när kortet där morbror Jonas ger Filip en sked glass dyker upp. Han kan säga "Det luktar bajs" när han har fisit.
Sen kan han namnen på 24 av 27 barn på hans avdelning vilket vi får höra honom berätta nästan varje gång vi lämnar och hämtar på dagis eftersom att alla barnen har en varsin krok med ett kort på sig själv ovanför. Han pekar och säger namnet klart och tydligt: "Carl-Philip", "Embla" "Nicholas", "Yasin", "Eirik"... imponerande när vi knappt vet vad alla fröknarna heter.
Hjälpsam är han också och vill vara med på allt från att plocka ur diskmaskinen till att bädda sängen och under tiden säger han "Fille hjälpa". Personalen på dagis berättar också ofta historier om saker han hjälper till med där.
Han kan sjunga en bra bit av "Bä bä vita lamm" och några andra sånger. På dagis sjunger dom ofta "Broder Jakob" och gör någon klappramsa med händerna. Vilket Filip älskar att göra och tydligen gör han det i rätt takt enligt fröknarna.
Numera går han också på pottan flera gånger om dagen och har sällan blöja på sig när vi är hemma, så det dröjer nog inte så länge innan han är blöjfri.
Det är verkligen fantastiskt kul att se hans framsteg och man kan njuta så mycket mer av allt när man får sova hela natten som vi numera gör!
Älskade stora lilla unge!!
16.54
Jag kan inte BLUNDA för detta längre.
Ja, jag har vilat. Åtminstone medans Filip sov. Sen har VI lagat mat och badat. Men nu klarar jag inte längre att leva i detta hem längre (som var prickfritt imorse)
Dags att städa!! ;)
Tror att dammsugaren och moppen fåt titta fram också!
Ja, jag har vilat. Åtminstone medans Filip sov. Sen har VI lagat mat och badat. Men nu klarar jag inte längre att leva i detta hem längre (som var prickfritt imorse)
Dags att städa!! ;)
Tror att dammsugaren och moppen fåt titta fram också!
13.19
Det är svårt att VARVA NER ibland.
Filip sover ute i vagnen. Normalt sett brukar jag stå vid spisen då, flyga runt och sortera leksaker som en dåre eller ha damsugaren och moppen i högsta hugg. Men inte de senaste dagarna inte!
Sen vi blev sjuka har jag fått tänka om. Jag kan helt enkelt inte hålla på så, utan det är vila och egentid som gäller. Jag läste Kajsas blogg en gång om just det. Hon har fått tre barn på tre år. Folk undrar givetvis hur hon orkar när hennes sambo är borta. Nyckeln till att orka är att inte göra någonting medan barnen sover på dagen förutom att krypa upp i soffan med en kopp te svarade hon.
Jag har haft väldigt svårt för det. Jag gillar inte när det är kaos hemma och tycker att det är så mycket enklare att laga mat och städa när jag får göra det själv. Även om min lilla kille mer än gärna hjälper till vilken han givetvis får men allt tar nån timme extra ;)
Men jag ska försöka på att bli bättre på att vila! Vila är bra grejer som hjälper en att orka mer!
Eller hur? =)
Nu ska vi vila och bli friska i det här hemmet!
Filip sover ute i vagnen. Normalt sett brukar jag stå vid spisen då, flyga runt och sortera leksaker som en dåre eller ha damsugaren och moppen i högsta hugg. Men inte de senaste dagarna inte!
Sen vi blev sjuka har jag fått tänka om. Jag kan helt enkelt inte hålla på så, utan det är vila och egentid som gäller. Jag läste Kajsas blogg en gång om just det. Hon har fått tre barn på tre år. Folk undrar givetvis hur hon orkar när hennes sambo är borta. Nyckeln till att orka är att inte göra någonting medan barnen sover på dagen förutom att krypa upp i soffan med en kopp te svarade hon.
Jag har haft väldigt svårt för det. Jag gillar inte när det är kaos hemma och tycker att det är så mycket enklare att laga mat och städa när jag får göra det själv. Även om min lilla kille mer än gärna hjälper till vilken han givetvis får men allt tar nån timme extra ;)
Men jag ska försöka på att bli bättre på att vila! Vila är bra grejer som hjälper en att orka mer!
Eller hur? =)
Nu ska vi vila och bli friska i det här hemmet!
13.55
Oj, det HÄNDE en grej.
Skickade upp en sked med gröt och blåbärsylt i taket idag. Inte nog med det hamnade skiten även i mitt ansikte, på mina kläder, på Filip och på skåpsdörren. Osannolikt att något sådant ska kunna hända. Men tappar man ett paket med ris på ett skedskaft som leder ner i en gröttallrik... ja, då händer det.
Dessutom hände det på sämsta möjliga tidpunkt. Filip är sjuk och jag är sjuk. Men det märks inte lika väl på honom att han har feber för han är i sitt esse ändå. Jag därimot har både igår och idag trott att jag är döende där jag ligger på soffan med 39 graders feber, huvudvärk, magknip och en rinnande snok. Samtidigt som jag måste hålla minst ett vakande öga på vilde Billy.
Vissa stunder har jag inte orkat säga "nej, sluta med det där" utan låtit honom rasera lägenheten. Dock har förödelsen mest bestått av leksaker precis över allt. Till skillnad mot för mig som ordnade bestående blåbärsfläckar i hela taket.
Skickade upp en sked med gröt och blåbärsylt i taket idag. Inte nog med det hamnade skiten även i mitt ansikte, på mina kläder, på Filip och på skåpsdörren. Osannolikt att något sådant ska kunna hända. Men tappar man ett paket med ris på ett skedskaft som leder ner i en gröttallrik... ja, då händer det.
Dessutom hände det på sämsta möjliga tidpunkt. Filip är sjuk och jag är sjuk. Men det märks inte lika väl på honom att han har feber för han är i sitt esse ändå. Jag därimot har både igår och idag trott att jag är döende där jag ligger på soffan med 39 graders feber, huvudvärk, magknip och en rinnande snok. Samtidigt som jag måste hålla minst ett vakande öga på vilde Billy.
Vissa stunder har jag inte orkat säga "nej, sluta med det där" utan låtit honom rasera lägenheten. Dock har förödelsen mest bestått av leksaker precis över allt. Till skillnad mot för mig som ordnade bestående blåbärsfläckar i hela taket.
21.41
Just det ja, MELODIFESTIVALEN deltävling 2.
Har hört att det bara skulle vara skräpt ikväll. Jag kan inte riktigt uttala mig om det för jag har zappat som en tok mellan den svenska deltävlingen och den norska Melodi Grand Prix finalen. Dessutom har jag en pinsamt låg ljudnivå (Filip sover visserligen så gott som hela nätterna numera men är fortfarande lättväckt).
Men jag kan säga så här. Norska Melodi Grand Prix-finalen kommer att vinnas av de The Black Sheeps.
Oj, nu kommer resultatet!
Upptade:
Nej, de kom visst 2:a. Men låten som vann är inte så pjåkig den heller: Stella Mwangi - Haba haba!
Nu är det dags att ta reda på vilka som gick vidare i svenska deltävlingen ;)
Har hört att det bara skulle vara skräpt ikväll. Jag kan inte riktigt uttala mig om det för jag har zappat som en tok mellan den svenska deltävlingen och den norska Melodi Grand Prix finalen. Dessutom har jag en pinsamt låg ljudnivå (Filip sover visserligen så gott som hela nätterna numera men är fortfarande lättväckt).
Men jag kan säga så här. Norska Melodi Grand Prix-finalen kommer att vinnas av de The Black Sheeps.
Oj, nu kommer resultatet!
Upptade:
Nej, de kom visst 2:a. Men låten som vann är inte så pjåkig den heller: Stella Mwangi - Haba haba!
Nu är det dags att ta reda på vilka som gick vidare i svenska deltävlingen ;)
Han sover!
Jag har INTE VÅGAT ropa hej än.
Men nu ska jag fan ta och göra det. För nu har Filip sovit så gott som hela kvällarna och nätterna i en vecka. En hel rackarns vecka utan ständiga uppvaknaden mitt i natten. Kan man vara gladare? Kan man känna sig mer utvilad?
Jag kan med handen på hjärtat säga att dessa 20 månader med Filip har varit dom mest slitsamma i mitt och Tom Stians liv. Att småbarnsåren inte är nån dans på rosor vet de flesta. Men att vakna av en skrikande kille 5-12 ggr per natt i nästan 2 år är.. ja, jag vet inte ens.
Anledningen till att han sover nu är att vi sökte hjälp. För andra gången. Denna gång hos husläkaren. Vi slängde upp ett papper där vi skrivit upp alla Filips uppvak under en vecka på hennes skrivbord. Sen sa vi rätt ut att vi inte klarar mer. Efter att hon förhört sig om att vi testat alla metoder, gjort allt rätt och konstaterat att han var ett extremt fall fick vi veta att det fanns en medicin han kunde få. En ofarlig allergi-medicin som gör att man blir lite dåsig och avslappnad. Den skulle tas i 2-3 veckor för att lära barnet att sova en hel natt. Efter de veckorna ska barnet förhoppningvis ha kommit in i en bra sov-rytmen och klara att fortsätta sova hela nätterna. Men det funkar inte på alla la hon till.
Det gjorde det på Filip. Iallafall hittills. Jag hoppas innerligt att detta fortsätter lika bra.
Nu är det dags att känna sig som en människa igen!! Wiiihoo!! Vilken lycka!!!
Och det var finväder idag, -12 grader med strålande sol!
20.44
Tillbaka i NORGE.
Sorgligt nog sköljer en hel våg av ångest över mig så fort jag landar här. Jag är jätteglad över att se Tom Stian igen. Det har inget med honom att göra. Det är allt det andra bara + att han jobbar, pluggar och är borta på kurs jämt. Jag får köra till dagis, jobba 8 timmar, hämta på dagis, handla, laga mat, natta och allt det där själv. Inget konstigt med det. Så har många ensamma föräldrar det.
Det är bara det att det känns så otroligt ensamt här. Att komma från Sverige där man haft så skoj med med Filip, mamma, pappa och brorsan. Man har varit på äventyrsbad i Gävle, buspalatset i Bollnäs, hängt med mormor och morfar, åkt spark, fikat med Marie. Och sen landa i vardagen här med jobb och stress utan nästan några vänner och utan mina släktingar i den här lilla lägenheten där man knappt kan röra sig utan att Fille vaknar. Det är tungt.
Inte meningen att låta så dyster, men det är tyvärr så det känns nu =(
Uch, stackars Tom Stian som längtat så efter oss och så får han det här.
Sorgligt nog sköljer en hel våg av ångest över mig så fort jag landar här. Jag är jätteglad över att se Tom Stian igen. Det har inget med honom att göra. Det är allt det andra bara + att han jobbar, pluggar och är borta på kurs jämt. Jag får köra till dagis, jobba 8 timmar, hämta på dagis, handla, laga mat, natta och allt det där själv. Inget konstigt med det. Så har många ensamma föräldrar det.
Det är bara det att det känns så otroligt ensamt här. Att komma från Sverige där man haft så skoj med med Filip, mamma, pappa och brorsan. Man har varit på äventyrsbad i Gävle, buspalatset i Bollnäs, hängt med mormor och morfar, åkt spark, fikat med Marie. Och sen landa i vardagen här med jobb och stress utan nästan några vänner och utan mina släktingar i den här lilla lägenheten där man knappt kan röra sig utan att Fille vaknar. Det är tungt.
Inte meningen att låta så dyster, men det är tyvärr så det känns nu =(
Uch, stackars Tom Stian som längtat så efter oss och så får han det här.
Swingfly
En liten rapport från SÖDERHAMN.
Jag och resten av familjen Eriksson satt igår bänkade framför första deltävlingen i Melodifestivalen. Dilba var kass. Le Kid okej. Danny bra. Och vad vi GILLAR Swingfly, för att inte tala om den fantastiska sidekicken Christoffer Hiding som gjorde hela numret!! Den låten har spelats om och om igen idag kan jag säga.
Om dom vinner hela skiten säger mami att vi bannemej ska till Tyskland i vår och se på finalen. Ja, tack!
Jag och resten av familjen Eriksson satt igår bänkade framför första deltävlingen i Melodifestivalen. Dilba var kass. Le Kid okej. Danny bra. Och vad vi GILLAR Swingfly, för att inte tala om den fantastiska sidekicken Christoffer Hiding som gjorde hela numret!! Den låten har spelats om och om igen idag kan jag säga.
Om dom vinner hela skiten säger mami att vi bannemej ska till Tyskland i vår och se på finalen. Ja, tack!
12.11
Om SMÅ MISSTAG som ibland känns så stora...
Jag sneglar lite åt pappans håll när han klär av sina barn ytterkläderna. De är tvillingar och en efter en skuttar de ur sina vinteroveraller. Ganska fort ser jag pappans stora miss. Hans små flickor är klädda i tights, tunna långärmade tröjor och tunika utanpå det. Pappan har dock inte märkt något än. Han ser inte att min son står i ljusblå pyjamas med stjärnor på och håller sitt favoritgosedjur Pia under armen. Jag överväger att säga nåt men är tyst.
Jag och Filip börjar gå in mot avdelningen för de minsta barnen. I dörren möts han av en leende dagisfröken som genast ber om att få se på Pia och ställer 1000 frågor om detta lilla mjukis-lamm. Hon är väldigt entusiastisk. Jag tänker på pappan som snart ska komma in på avdelningen för att upptäcka att ALLA barnen har pyjamas på sig och ett favorit gosedjur i närheten. Barnen ska nämligen ha pyjamasparty på dagis idag.
Där kommer han. Lite småstressad med denne ena flickan på armen och den andra springandes bakom. Han hejar på dagisfröknarna och ser sig omkring. Plötsligt gör han upptäckten och blir helt tyst och stilla. Hans blick sveper över rummet en gång till. Han har precis insett att alla barnen har pyjamas på sig förutom hans egna. Pappan ser besvärad ut och sneglar på klockan innan han tittar upp. "Skulle barnen ha haft med sig gosedjur idag?" frågar han fröknarna nervöst. "Ja, men bara om dom har något. Det går bra utan också", säger den unga dagisfröken snällt.
Pappan tittar på klockan en gång till och säger "Jag ska försöka hinna hem och hämta" innan han försvinner ut. Utanför dagiset ser jag hur han står och knappar förbrilt på sin mobiltelefon. Antagligen får barnens mamma snart ett sms där det står "helvete jävlar, jag glömde!!" eller nåt liknande.
Jag har lust att gå fram till honom och säga att det är lätt hänt att glömma. Men tänker istället tillbaka på Filips första dag på dagis när vi missade att ta med matlåda till honom. Just då kände jag mig som världens sämsta mamma. Hur kunde jag vara så dum?! Hur kunde jag missa att ta med hans matlåda?! Jag minns att jag fick upp syner där alla barnen satt och mumsade mackor så det stod härliga till medan min son satt hungrig och tittade på. Det går inte till så. Jag vet ju det. Men den dagen trodde jag att jag hade förstört allt. Att jag hade gjort så att Filip skulle vantrivas på dagis de kommande åren.
Det är viktigt sånt där. Alla vill vi vara bra föräldrar och allra helst vill vi att andra ska se det. Men ingen är perfekt och våra barn överlever fint ändå. Âven om mamma eller pappa har glömt att ta på pyjamas till pyjamaspartyt eller glömt matlådan hemma.
Jag sneglar lite åt pappans håll när han klär av sina barn ytterkläderna. De är tvillingar och en efter en skuttar de ur sina vinteroveraller. Ganska fort ser jag pappans stora miss. Hans små flickor är klädda i tights, tunna långärmade tröjor och tunika utanpå det. Pappan har dock inte märkt något än. Han ser inte att min son står i ljusblå pyjamas med stjärnor på och håller sitt favoritgosedjur Pia under armen. Jag överväger att säga nåt men är tyst.
Jag och Filip börjar gå in mot avdelningen för de minsta barnen. I dörren möts han av en leende dagisfröken som genast ber om att få se på Pia och ställer 1000 frågor om detta lilla mjukis-lamm. Hon är väldigt entusiastisk. Jag tänker på pappan som snart ska komma in på avdelningen för att upptäcka att ALLA barnen har pyjamas på sig och ett favorit gosedjur i närheten. Barnen ska nämligen ha pyjamasparty på dagis idag.
Där kommer han. Lite småstressad med denne ena flickan på armen och den andra springandes bakom. Han hejar på dagisfröknarna och ser sig omkring. Plötsligt gör han upptäckten och blir helt tyst och stilla. Hans blick sveper över rummet en gång till. Han har precis insett att alla barnen har pyjamas på sig förutom hans egna. Pappan ser besvärad ut och sneglar på klockan innan han tittar upp. "Skulle barnen ha haft med sig gosedjur idag?" frågar han fröknarna nervöst. "Ja, men bara om dom har något. Det går bra utan också", säger den unga dagisfröken snällt.
Pappan tittar på klockan en gång till och säger "Jag ska försöka hinna hem och hämta" innan han försvinner ut. Utanför dagiset ser jag hur han står och knappar förbrilt på sin mobiltelefon. Antagligen får barnens mamma snart ett sms där det står "helvete jävlar, jag glömde!!" eller nåt liknande.
Jag har lust att gå fram till honom och säga att det är lätt hänt att glömma. Men tänker istället tillbaka på Filips första dag på dagis när vi missade att ta med matlåda till honom. Just då kände jag mig som världens sämsta mamma. Hur kunde jag vara så dum?! Hur kunde jag missa att ta med hans matlåda?! Jag minns att jag fick upp syner där alla barnen satt och mumsade mackor så det stod härliga till medan min son satt hungrig och tittade på. Det går inte till så. Jag vet ju det. Men den dagen trodde jag att jag hade förstört allt. Att jag hade gjort så att Filip skulle vantrivas på dagis de kommande åren.
Det är viktigt sånt där. Alla vill vi vara bra föräldrar och allra helst vill vi att andra ska se det. Men ingen är perfekt och våra barn överlever fint ändå. Âven om mamma eller pappa har glömt att ta på pyjamas till pyjamaspartyt eller glömt matlådan hemma.
